Till umu.se

Att skapa Norrland. Norrländska författare från Pelle Molin till Eyvind Johnson.

Projekttitel

Att skapa Norrland. Konstruktionen av ett självmedvetande hos norrländska författare från Pelle Molin till Eyvind Johnson.

Projektstatus

Avslutat

Ämnesområden

Litteraturvetenskap

Forskningsledare

Anders Öhman, Institutionen för kultur- och medievetenskaper

Syftet med projektet är att undersöka hur ett norrländskt självmedvetande konstrueras och problematiseras i romaner skrivna av norrländska författare från slutet av 1800-talet fram till slutet av 1930-talet. De författare studien omfattar är främst Pelle Molin, Olof Högberg, Ludvig Nordström, Karl Östman, Albert Viksten och Eyvind Johnson, men även Alfhild Agrell, Otto Dalkvist och Valdemar Lindholm.

En drivkraft bakom projektet är att undersöka hur de olika författarna själva i sina verk förhåller sig till det faktum att de kommer från den geografiskt och kulturellt avgränsade landsdelen Norrland. I litteraturhistoriska översikter har det varit vanligt att etikettera den norrländska litteraturen med hjälp av kategorier som förknippats med industrialiseringens processer och/eller de materiella näringarna. Det är förståeligt men samtidigt problematiskt. Att t.ex. benämna dem arbetarförfattare, som är brukligt med Karl Östman och Albert Viksten, eller provinsiella författare, som Pelle Molin och Olof Högberg kallats, gör deras författarskap för allmänt. Förutom att skildra arbetets värld och den s.k. hembygden, spelar det en väsentlig roll att de verkar i Norrland. Det är inte bara platsen som landskap och rum i en neutral bemärkelse som haft betydelse för deras författarskap, utan det är platsen och dess historia som basen för en kulturell identitet hur komplicerad denna än kan te sig.

Det är först vid sekelskiftet 1900 som en mera självmedveten norrlandslitteratur framträder. Det är ingen tillfällighet. Det är vid denna tid som industrialiseringen och moderniseringen av Norrland når sin kulmen. Dess konsekvenser är omfattande och innebär att en stor del av Norrlands befolkning rycks upp med rötterna och tvingas förändra sitt levnadssätt från grunden. Marshall Berman definierar i sin bok Allt som är fast förflyktigas moderniteten som att den är en process på gott och ont för de inblandade, och det är något som också gäller för moderniseringen av Norrland. Den rymmer både stora lidanden och svårigheter för de många som drabbas av den, men också löften om frigörelse, utveckling och nya möjligheter.

En sådan ambivalens kan man iaktta i norrlandslitteraturen från slutet av 1800-talet och framåt, samtidigt som norrlandsförfattarna också försöker hävda ett Norrland med en egen identitet. De norrlandsförfattare som är verksamma i undersökningsperioden 1890 till slutet av 1930-talet uppvisar därför liknande drag som den s.k. postkoloniala litteraturen. Här finns således både en strategisk essentialism, som hävdar Norrlands försteg framför södra Sverige, försök att gestalta norrlänningen som en mångkulturell identitet och exilen som lösning.

I det som brukar kallas norrlandslitteraturens portalverk, Pelle Molins Ådalens poesi (1897) och Olof Högbergs Den stora vreden (1906), märker man en ambition att, med en travesti på den postkoloniala introduktionen The Empire Writes Back, låta Norrland skriva tillbaka. Det faktum att Norrland på flera sätt blir centrum för den ekonomiska utvecklingen av Sverige gav de norrländska författarna och intellektuella en ökad självkänsla och en lust att protestera. De reagerade både mot den hårda exploateringen av naturtillgångarna och mot vad de uppfattade som vanföreställningar och fördomar om landsdelen i norr. I deras verk ser man för första gången en tendens till att vilja skapa ett Norrland som kanske inte är avskilt från Sverige, men som åtminstone har en kulturell identitet. Detta är en viktig skillnad jämfört med den norrlandslitteratur som skrevs tidigare av främst präster och ämbetsmän.

Detta utgör den nödvändiga bakgrunden och kontexten för min undersökning av det jag vill kalla ett norrländskt självmedvetande. Jag vill undersöka vilken bild av Norrland som förs fram hos de författare som ingår i undersökningsperioden, hur de förhåller sig till föreställningarna om Norrland, på vilket sätt norrlandsmedvetandet kommer till uttryck i deras romaner och hur det präglar deras genreval.

Det är den sistnämnda frågan om det sätt på vilket norrlandsmedvetandet gestaltas i texterna som utgör undersökningens fokus. Det gör att genrehistoriska och romanteoretiska frågeställningar blir centrala i projektet, på samma gång som de kopplas till det norrländska temat och den historiska bakgrunden, och i vidare bemärkelse till debatten om regionalism, centrum och periferi etc.

Pelle Molins författarskap är intressant därför att han genom att anknyta till 1880- och 90-talens provinsialism visar att det existerar en norrländsk kultur och historia som yttrar sig i folkliga berättelser och sägner. I en av dessa, den i litteraturhistorieskrivningen så förkättrade ”Historien om Gunnel”, försöker han även att i allegorins form gestalta hur norr förtryckts och exploaterats av den oförstående södern.

De genremässiga övervägandena är helt centrala i Olof Högbergs väldiga roman Den stora vreden. Högbergs ambition med romanen var att visa att det existerar en norrländsk historia, trots att denna blivit osynliggjord och ringaktad i det svenska samhället. Handlingen utspelar sig huvudsakligen i början av 1700-talet, men att benämna den historisk roman är inte tillräckligt. Genom att skickligt använda sig av äventyrsromanens genre når Högberg flera syften med sin skildring. Han har en intrig som fungerar som ett sammanbindande kitt åt de olika berättelser och anekdoter som romanen består av och som visar att det finns en folkligt traderad historia och kultur i Norrland. Äventyrsintrigen bär också återkomstens tema, som är viktigt för Högbergs ambition att, för att anknyta till Benedict Andersen, skapa en norrländsk imaginär gemenskap. Hjältarna är tvingade att ge sig ut i världen och återkomma för att kunna bygga den norrländska gemenskapen. På ett liknande vis förhåller det sig med den norrländska historien. Den har varit alltför utspridd och förskingrad för att ingen har brytt sig om att ta vara på den. Förutom Molin och Högberg vill jag också undersöka de författare som framträdde strax före och samtidigt med dem, Alfhild Agrell, Otto Dalkvist och Valdemar Lindholm.

I Ludvig Nordströms romaner, som till stor del utspelar sig i den norrländska småstaden, finns en självklar tro på Norrland som centrum för Sveriges utveckling. ”Stor-Norrland och Lill-Sverige” är t.ex. den högmodiga titeln på en essäsamling där han hävdar Norrlands försteg framför övriga Sverige. I Karl Östmans noveller och enda roman gestaltas vilsenheten hos de arbetare som söker en plats i det norrländska industrisamhället. De har på grund av skogsbolagens markhunger tvingats bryta upp från sina gårdar och flytta in till städerna i jakten på arbete. Nordströms och Östmans arbeten tillför en komplikation till Högbergs dröm om en gemenskap av norrlänningar. Samtidigt som båda författarna på olika sätt relaterar till den norrländska verkligheten, innebär deras olika klassbakgrunder att de visar omöjligheten av en homogen norrländsk identitet. Nordströms realistiska stadsskildringar och Östmans såriga, nästan modernistiskt uppbrutna, berättelser reser spännande genremässiga och romanestetiska frågor.

I Eyvind Johnsons norrländska romaner ligger komplexiteten i att vara norrlänning i förgrunden. Huvudpersonen Olof i Romanen om Olof har ett slags dubbelt medvetande. Han befinner sig redan genom sina föräldrar, som kommer från södra Sverige, i ett slags exil i norr och strävar bort, samtidigt som han, som det sägs om Johanna i sagan, bär Norrbotten med sig ut i världen. Det resulterar i en egenartad estetik, där bildningsromanen i kombination med ett modernistiskt formspråk uppvisar en dubbelhet som är karakteristisk för många postkoloniala romaner.

Med tanke på projektets nödtvungna begränsning har jag valt att sätta en gräns vid slutet av 1930-talet, men om möjlighet finns kommer jag att föra den längre fram. Sara Lidmans Jernbanesvit, som behandlar perioden kring sekelskiftet 1900, är exempelvis en mycket medveten gestaltning av det postkoloniala dilemmat om att ge uttryck åt underkastelsen med de överordnades språk som det vore intressant att undersöka. Att den sekulariserade norrländska litteraturen i perioden dessutom är nästan helt dominerad av manliga författare är ett faktum jag kommer att reflektera över, inte minst i undersökningen av Albert Vikstens existentiella ödesdramer om vildmarkens härdande betydelse.

De teoretiska inspirationskällorna är främst den postkoloniala teorin. Declan Kiberds stora undersökning Inventing Ireland och Edward Saids Culture and Imperialism är av stort intresse för mitt projekt. Även teoretiker som Benedict Anderson, Marshall Berman, Susan Stanford Friedman, Michel Foucault och Michail Bachtin spelar en viktig roll.

Jag har tidigare skrivit om norrlandsproblematiken hos Gustav Hedenvind-Eriksson och andra författare. Jag har också behandlat romanhistoriska och genreteoretiska problem i flera tidigare böcker. Jag är universitetslektor och docent. Jag räknar med att projektet kan genomföras genom att jag erhåller tid för forskning. Jag ansöker därför om medel för att bekosta 75% av min tjänst under tre år. Jag har inga särskilda behov av resor och andra expenser. Jag har ingen medfinansiering eller annan finansiering för projektet. Däremot medverkar jag i en programansökan med Främmande nord, där mitt bidrag blir att ge ett inifrån-perspektiv på utländska reseberättelser om Norrland. Resultatet av min undersökning om Att skapa Norrland kommer att publiceras i bokform.

Ämnen: Litteraturvetenskap

Valda publikationer

  1. Anders Öhman, De förskingrade. Norrland, moderniteten och Gustav Hedenvind-Eriksson, Stockholm/Stehag 2004

  2. Anders Öhman (red.), ‘Rötter och rutter’. Norrland och den kulturella identiteten, Umeå 2001

  3. Anders Öhman, “Sagofolket och Norrlandslitteraturen”, Tidskriften Västerbotten 2004:1, 8-13

  4. Anders Öhman, “Den stora vreden och Norrlands återkomst”, Parnass 2005:4, 20-25

  5. Anders Öhman, “Norrland and the Question of Cultural Identity”, i Bjarne Thomsen (ed.), Centring on the Peripheries, Norwich (forthcoming), 46-53

Tillbaka till populärbeskrivning


Sidansvarig: Jonas Vågström

Utskriftsversion